Ekogarden

Hej. Igår var en mycket trevlig dag. Väldigt varm var den också. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om idag. Att den var mycket trevlig, alltså.

När jag vaknade imorse, kände jag hur som en våg bara sköljde över mig. Och sen tänkte jag: varför?
Varför gå upp och jobba? Varför göra nåt jag egentligen inte vill? Varför bry sig om att göra saker när det ändå inte kommer spela någon roll sen när jag dör?

Det är som att kolla på en film två gånger. Man vet hur det kommer gå, och inget man gör kommer att ändra det. Så det är helt meningslöst att kolla en gång till, för man vet hur det kommer sluta.

Det var iofs ingen bra liknelse.

Jag vet inte, jag ser helt enkelt ingen mening med att leva. Kanske är för att de senaste åren inte behandlat mig så väl, jag vet inte.

Jag vet inte om jag delat med mig av det här till alla, men jag tror alla människor i grund och botten är olyckliga. Men det är olika saker som gör att man tror att man är glad ett tag.
Till exempel, säg att ni får en flickvän/pojkvän, då bli ni väldigt glada. Till hon/han är otrogen/gör slut eller vad som helst. Tillbaka ner i olyckligheten.
Eller säg att du får ett nytt spel eller vad fan som helst. Du kommer vara glad ett tag. Till du klarat av det, eller du upptäcker att det inte var så kul som först trodde.


Man brukar ju säga att alla som är döende går igenom fem olika faser, men tänk efter. Är inte vi alla döende på ett eller annan sätt?

Först är förnekelse, ilska, förhandling, depression och till sist accepterande.

Jag har gått igenom alla dessa stadier. De första tre när jag var ganska ung. Skulle tro att jag var runt tio eller nåt. Den fjärde och femte kan ni nog lista ut när jag var/är i.


Jag vet inte, jag kanske bara behöver en uppenbarelse eller nåt.


Så, tack för att ni tog er tid att läsa en deprimerad mans tankar. Och om du orkade läsa allt, så har du antingen väldigt tråkigt, eller så är du en riktig bra vän.







Hej då.