So wrap your arms around me, hold me close and don't let go.
Det första är skolan och allt skolarbete som jag har. Jag vet att i stort sett alla säger "Det är ju lika för alla, så varför är det nånting att bli självmordsbenägen över?" Good point, men nu är det ju så att jag inte ÄR som alla andra, jag har väl egna känslor och prioriteringar?
Hatar när folk säger att jag inte kan tycka/känna som jag gör. Hade jag vart som alla andra hade jag gillat The Black Eyed Peas och Lady Gaga (urgh), förtärt alkohol, rökt och varit dålig på Rock Band/Guitar Hero. (Hemska tanke).
Det finns mer att berätta om det ämnet (varför jag tycker skolan är jobbig), men det skulle ta för lång tid att göra det rättvisa, och ska jag vara ärlig så är jag inte helt säker själv. Kanske delar det med en terapeut nån gång om jag orkar bygga upp nog med mod och självförtroende för att gå till en.
Anyway (jag tycker det uttrycket borde användas mer frekvent i svenskan, det är tufft), jag har en "punkt" till.
Det andra är att jag känner mig väldigt ensam. Och då säger ni, "Men du, skaffa en flickvän då, duuuh."
Visst, det är bara det att det är ett problem med med det, (jävlar vad "det" det blev).
- Vem fan skulle vilja bli ihop med mig? Jag är en person som ogillar livet och i stort sett det enda jag gillar är mitt Xbox 360.
Och även om, mot alla odds, jag skulle få en flickvän så tror jag inte det skulle fixa det, visst, det skulle hjälpa, men inte fixa.
Min ensamhet är inte fysisk, utan mental.
Hur många av mina vänner gillar TV-spel mer än livet?
Hur många av mina vänner avskyr allt som har att göra med droger?
Hur många av mina vänner avskyr Per Gessles musik?
Hur många av mina vänner börjar att gråta för ingenting? Visst, jag kanske verkar som en tuff och macho (yeah, right) snubbe på utsidan, men på insidan är jag lika fucked up som Hugh Grants ansiktsdrag.
Alltså seriöst, jag skulle hämta ut mitt pass i torsdags, och i kön bredvid mig stod en liten tjej mellan 8-10 år. Och tanten i kassan frågade vart hon skulle, tjejen svarade att hon skulle till London. Tanten i kassan (kul smeknamn) frågade om hon skulle hälsa på släktingar över jul, varpå tjejen svarade att hon skulle se Miley Cyrus live.
När jag hör detta så måste jag kämpa för att inte börja gråta. Varför? Vad fan är det för fel på mig? Bara genom att skriva om det nu gör mig tårögd.
Detta inlägg blev en aning längre och mer avslöjande än vad jag hade tänkt mig, men jag kände att jag behövde skriva ner det nånstans. Kanske inte borde gjort det där hela världen kan läsa det. Men kanske nån läser det och lägger in mig på mentalsjukhus. One can only hope.
Hoppas hon får en bra konsert.
Nästa inlägg kommer bli bättre.
May you never have your soul absorbed into the Netherworld by a power-hungry televangelist.
Eller så är det för att du är så fruktansvärt trångsynt och inte ens försöker att må bättre, utan istället hävdar dig själv genom din ensamhet. Du är inte unik i ditt sätt att må dåligt, försök inte. Gör något för att förbättra din situation. Och om ditt svar mot detta skulle vara att inget känns värt att göra, eller att du är okreativ, eller nåt i den stilen så har du inte förstått.
Ok. Ha det bra. :)
OK, jag håller inte med föregående kommentar.
Visst, flera personer kan vara nedstämda över en sak (eller flera saker) (allstå samma sak/er), men känslorna behöver inte vara desamma, och jag tycker verkligen inte att man kan säga "Äh du, det är miljontals människor som mår dåligt. Ryck upp dig." Det är knappast någon tröst alls, och det är inget som man tar till sig och får en att vilja reda upp sitt liv. "Allt kommer bli bra till slut" är heller ingen tröst för den nedstämda.
Det är så lätt för andra att tro att det är lätt att bryta sig loss från nedstämdheten och ensamheten. Egentligen vet de inte vad dem pratar om. Det är en lång och helvetisk process.
jag är också trött på sådana kommentarer som du, Marcus, nämnde här uppe. det är ju inte så enkelt för en deprimerad energilös individ att t.ex åka till affären och handla mat för dagen, speciellt inte när någon klagar på en och säger "Ryck upp dig, suris. Åk och handla mat. Det är ju superenkelt". Det klingar ju bara negativt i den deprimerades öron och han/hon börjar ju inte direkt tänka positivare.
man kan t.ex inte jämföra en deprimerad person med en person med tvångssyndrom. man kan inte säga att den deprimerade mår sämre, eller tvärtom. för det är helt skilda saker. och vi människor är olika helt enkelt. vi har inte samma känslor som varandra, och vi delar inte exakt samma uppväxt med varandra.
jag kan go on and on vad gäller det här, men jag tror jag sätter en punkt här.
PS. Jag avskyr också allt som har med droger att göra (inkluderat godis), samt Per Gessles musik. DS.
Kram
